Usch, jag hatar att känna mig ensam när jag egentligen inte är ensam. Har världens underbaraste pojkvän som gör allt för att ta hand om mig men det är just hans ord som gör ondast ibland. Jag vet att det oftast är mitt fel när det går dåligt i förhållandet för jag är envis som en åsna och mitt smeknamn enligt honom är oftast "surbulle". Jag älskar honom mer än livet och vill verkligen inte förlora honom så jag försöker att inte tänka på småsaker som i vanliga fall hade stört mig och jag kan säga att det tänkandet har hjälpt mig mycket. Jag blir inte lika sur och jag är lite bättre på att hantera jobbiga situationer men ibland kan jag inte låta bli, jag blir som en liten hundvalp som bara vill gömma mig i ett hörn när någon blir sur på mig... Vi satt på soffan idag, jag tittade på film och killen låg mot mitt bröst och somnade till en stund. Sen vaknade han av att jag rörde på mig lite (tror jag iaf) och jag sa att jag skulle ut och röka. Precis när jag tände ciggen så sa han att jag skulle vänta och han undrade om vi inte kunde gå till Netto och panta. Jag undrade då om vi inte kunde se klart filmen först och det vart han arg över... Han sa att han va arg för att jag inte ville göra nåt med honom... jag förstår inte för det kom så plötsligt, ena sekunden låg han och sov och nästa lät det som att jag hade sagt nej till 100 olika grejjer som han hade föreslagit... Det va säkert mitt fel men jag ser det bara inte...

Jag hatar att bråka med honom för han är min solstråle, den som får mig att må bra och får mig att känna mig älskad men hans ord är som nålar ibland... Men det är väl det man får ta i ett förhållande...

Jag vet iallafall att vad som än händer så kommer vi att hålla och det är det som spelar roll för mig för vad som än händer så är han min soulmate, min prins och min familj och jag älskar honom med hela mitt hjärta <3